Jag läser alltid dödsannonserna i tidningen. Extra bra är det på söndagarna, då finns det flera sidor. Det värsta är att jag läser inte alla annonser utan jag skummar över födelsedatumen efter unga människor som har dött. Det brukar stå så fina dikter. Jag får en klump i halsen och ibland gråter jag i duschen. Varför har jag ett behov av att vältra mig i andra människors sorg? Jag känner mig nog själv lite mer levande när jag läst om andra som dött. Sen brukar jag fantisera ut vad som skulle stå i min egen dödsannons. Ett mål i livet är att leva så att det står "vår älskade" och inte "vår kära".
